Frida N

Jag säger så många gånger att jag ska ge upp, hela tiden tänker jag att "jag klarar fan inte detta, jag ger upp nu". men likt förbannat kämpar jag på ändå, trots att allting känns så jäkla dåligt som det kan göra. Det finns ju inte så mycket som glädjer mig, förutom älsklingskissemissarna förstås och älskade byn (hade jag inte haft dessa glädjeämnen skulle jag nog gå under). Trots att allt är så jobbigt, att jag ständigt känner mig ledsen och allra helst skulle vilja sitta vid havet hemma på bastubryggan, vid stugan, eller på en klippa på kapellmala, så har jag lyckats ta mig igenom inskolning på nytt jobb och avklarat 2 dygns-pass själv vilket jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Det är ingen lätt sak att tvinga sig själv att ta in en massa nya saker, lära sig och engagera sig när man inombords gråter floder och mår skit rent ut sagt. jag förtjänar medalj, enligt mig själv iallafall.
Jaja. Jag ska fortsätta kämpa.

Jobbar fram till den 28 juli, sedan vet jag inget mer just nu. Har på känn att det kan bli några pass till men sedan drar jag hem till Berghamn fför semester en vecka eller så. Ska bli gött. Trots att jag nyss var där. Men jag kan aldrig få nog av ett Berghamn i sommarskepnad :P Vintern är det ingen höjdare att vara där.

Yäyä.

Blir spännande att se om jag får någon del av N's dyrbara tid när han är här uppe. Om han ens kommer? Vad vet jag.