Nerv-fel..?
Jag undrar jag om dte är nåtning som trycker på nå nerver nånstans i kroppen lr nå sånt.
Får så mysko känsla i knäna ibland när jag sitter, speciellt när jag kör bil. Känseln blir försämrad och det känns som att nån trycker hårt runt knäna. Riktigt läskig känsla. Dessutom börjar det krypa och kännas jättekosntigt, samt att det trycker som i knäna bakom båda öronen, längs halsen och till ett område alldeles nedanför nyckelbenets fäste vid bröstbenet. Så sjukt äcklig känsla så det går inte att beskriva :S Nåtning är galet med mig iallafall, det har jag själv lyckats konstatera, men fattar inte varför det blivit såhär.. Inge kul alls=/
Läst igenom gamla inlägg här.
Och det är ju inte så att man blir på nåt vidare bra humör då.
Att jag låtit tankar på en speciell person nästan fått förstöra mitt liv.
Kan inte fatta hur jag kunnat göra mig själv så illa.
Men näe, nu är det slut med detta!
Jag klarar mig utan den personen, saknar inte ens att prata längre.
Det går så bra ändå.
Jag kan gå vidare nu, mitt hjärtas sår har läkt.
Redo för att kunna älska igen.
Hjärtat slår för Snuffe, våran älskade gamle pojke.
Tiden han har kvar med oss är knapp.
Hoppas han får somna in lugnt och stilla här hemma, med oss i tryggheten.
Men han är en kämpe och han hänger med än så länge.
Så ljuvligt underbar pojke han är.
Finns ingen som honom...
<3
Får så mysko känsla i knäna ibland när jag sitter, speciellt när jag kör bil. Känseln blir försämrad och det känns som att nån trycker hårt runt knäna. Riktigt läskig känsla. Dessutom börjar det krypa och kännas jättekosntigt, samt att det trycker som i knäna bakom båda öronen, längs halsen och till ett område alldeles nedanför nyckelbenets fäste vid bröstbenet. Så sjukt äcklig känsla så det går inte att beskriva :S Nåtning är galet med mig iallafall, det har jag själv lyckats konstatera, men fattar inte varför det blivit såhär.. Inge kul alls=/
Läst igenom gamla inlägg här.
Och det är ju inte så att man blir på nåt vidare bra humör då.
Att jag låtit tankar på en speciell person nästan fått förstöra mitt liv.
Kan inte fatta hur jag kunnat göra mig själv så illa.
Men näe, nu är det slut med detta!
Jag klarar mig utan den personen, saknar inte ens att prata längre.
Det går så bra ändå.
Jag kan gå vidare nu, mitt hjärtas sår har läkt.
Redo för att kunna älska igen.
Hjärtat slår för Snuffe, våran älskade gamle pojke.
Tiden han har kvar med oss är knapp.
Hoppas han får somna in lugnt och stilla här hemma, med oss i tryggheten.
Men han är en kämpe och han hänger med än så länge.
Så ljuvligt underbar pojke han är.
Finns ingen som honom...
<3
Kommentarer
Trackback
